Kaos, kaos, kaos överallt | Helena Lyths blogg

Vill varna känsliga läsare: detta är ett självömkningsinlägg!

På måndag fyller jag år. Blir nog en lite ovanlig födelsedagsuppvaktning i år. Att få frukost på sängen kan bli svårt då jag just nu sover på madrass på golvet bredvid dotterns säng. Hon har brutit benet och får inte stå på det, inte ens stödja, på två veckor. Ha gips i 4 veckor. Om 4 veckor ska vi på semester i Grekland...

Men även om jag skulle sova i min egna säng så hade det liksom inte varit en bra födelsedagsmorgon för sängen står mitt i en byggarbetsplats omringad av byggplast och byggdamm, intryckt i ett hörn precis jämte lillkillens spjälsäng och ett gäng tömda Billy-bokhyllor. Vår renovering på övervåningen är i full gång.

Alla som renoverat vet hur kämpigt det är. De rum som ska göras i ordning måste tömmas och saker flyttas runt. Vi har två rum som görs om så det är enorma mängder ting (alltså, hur mycket saker har barn?!) som ska få plats i resterande delar av hemmet. Sen så har byggkillarna klätt in hela vägen upp från dörr till bygget i papp. Att städa är som att skotta i snöstorm. Inget har någon given plats. Endast köket är fritt från byggspår.

Ska ta det från början. Förra veckan satt jag i ett kaos (som jag trodde då var droppen) med byggarbete som både lät enormt högt och krävde självklart min närvaro. Jag hade föreläsningen på IKEA att sammanställa och mitt jobb som content manager hade precis startat. Min dröm om att kavla upp ärmarna och börja mitt jobba-hemifrån-liv på riktigt. Glad och pepp som en lärka. Då säger byggfirman att det nu fanns tid för byggstart. Lite dålig tajming kan tyckas men inget att be för, bara att köra! Jag fick dela dagarna med jobb och bygget. Vilka färger, vilka handtag, vilka strömbrytare, vilka mått, vilket träslag...? Åka till affärer och fixa, inhandla. Hade sådan tur att fredagen innan IKEA var byggkillarna på annat ställe så jag fick ett dygn av tystnad.

IKEAdagen förlöpte väl och på söndagen skulle vi vara tillsammans i familjen. Två minuter i studsmattan räckte för ett benbrott. Maken satt i timmar med dottern på akuten. Ni som har små barn vet hur man hela tiden har det där VAB-hotet över sig. "Bara inget barn blir sjukt, då kommer jag hinna..." Denna vecka som då var visste vi redan sedan länge skulle vara "min vecka" med barnen då maken hade över öronen. Liten tjej med väldigt ont. OCH LÖSS!!! Jag smäller av! Hela familjen avlusades just in case. Suck!

Elektrikern ropar på mig - det saknas ström. Gammalt hus och de kan inte lokalisera strömdosan. "Kan den sitta under innertaket? Kan vi riva ner taket?" Är det jag som ska svara på den frågan? En eldetektor måste tas in för att vi ska slippa öppna upp väggar och tak.

Får ett så obegripligt sorgligt besked som tar bort alla dessa rätt oväsentliga och materiella problem. Tårar trillar tunga. Livet är skört, för vissa för kort.

Måste sätta mig i källartrappan och andas och koppla bort, sitta själv, vara ensam. Då kommer katten och jamar, klänger. Känner då att det blir lite väl mycket. På så många plan.

Då var bloggfrukosten i torsdags som världens ventil för mig. Komma hemifrån några timmar, få prata om annat.

Nu är smärtan i dotterns ben inte lika intensiv, elproblem lösta (och inga brandfaror i framtiden att vänta) och jag har varit nere och vänt. Det må vara jobbigt men detta är lyxproblem. Det är temporärt . I slutändan kommer vi stå där med en fungerande övervåning för hela familjen, hela skelett och tillsammans.

Den där resan vi bokade för några veckor sedan - inte kunde väl jag då veta att det skulle bli ljuset i tunneln. Hoppas nu bara innerligt att dotterns gips då är borttaget och vi kan få njuta av sköna bad.

Så med detta sagt; kanske kommer vara liiiiite sämre på bloggen här nån vecka till. Och tack för att jag fick skriva av mig. Lite velande hur mycket jag ska dela med mig. Men lika bra att säga som det är. Som en som jag pratade med sa: "hashtag livet" . Så är det. Det går upp och det går ner. Nu börjar uppåt igen.