Vad jag gjorde igår. Att jag aldrig lär mig

Det slutar på samma sätt varje gång. Varför lär jag mig aldrig? För att jag tror att jag är så mycket smartare denna gång? Dumt! Men det blev gjort och det kanske det är det viktigaste?

Jag pratar om vårstädningen av trädgården så klart. De måste ju ske och jag har väntat på att vädret skulle vara bra och jag skulle känna mig tillräckligt motiverad. I går skulle jag bara ut i trädgården för att ställa upp fåtöljerna som vält efter stormen Daves framfart. Men som alltid så kan jag inte stanna där. "Jag ska bara kratta ihop lite kottar som fallit ner" säger jag till mig själv. Några timmar senare har jag fyllt hela det enorma kärlet för trädgårdsavfall med barr, kottar, grenar, döda blommor och allt möjligt från trädgården.

Men vad är det för problem med det här då? Allt låter väl bra??? Jo, det är bara det att jag tar ut mig totalt. Jag kan inte bara små-kratta lite utan jag krattar minutiöst som om jag dammsuger trädgården. Det är värsta träningspasset och sedan kommer smärtan krypande.

Vi behövde åka till IKEA för att byta en grej från vändan dit några dagar tidigare. Under resans gång känner jag hur mina armar blir tyngre och tyngre. Samt att det börjar smärta något jävulskt i mina stackars biceps som var helt tagna på sängen över att bli använda efter så lång tid.

När vi kom hem igen från IKEA så kollapsade jag på soffan. Jag orkade inte ens hålla en bok och läsa. Kvidande ropade jag på maken att han skulle komma med värktabletter och vatten. Det här gick precis över till känslan av att ligga i krystsmärtor som för en förlossning. Armarna kändes som om de brann.

Att jag ALDRIG lär mig. Måste jag verkligen ta i från tårna varje gång? Varför kan jag liksom inte bara vara nöjd med att ta lite i taget?

Idag lyser solen och jag står i köket med träningsvärk i både armar och baksida lår men tittar ut över en mycket städad trädgård. Ska trädgården vara fin får Helena lida pin... Tydligen.