Lyssna, hör du tystnaden? | Helena Lyths blogg

Jag tar en kvällspromenad med dottern. Vi går vår vanliga promenad som är tillika mitt gym, där jag tar mina svettiga powerwalks på mornarna. Vi gick den vägen bara några dagar innan för att hämta paket på postutdelningsställe som även det finns samma väg bort. "Vad brunt allt är!" sa vi båda. Det har som sagt bara gått några dagar sedan vi gick längs med träden i skogen men under dessa dagar har det varit rekordvarmt och knastertorrt. Inte konstigt att naturen torkar då men att höstskruden kom så plötsligt var lite chockerande.

Både jag och dottern längtar till hösten, har gjort spellistor, receptplaner och skissat på hur vi ska pynta och fixa för att "romantisera hösten" som hon, och alla tonåriga tjejer, säger. Men det har legat framför oss, inte precis här och nu.

Nu beror det här på att det är torrt och varmt, över det vanliga, men det är något annat också som egentligen är fullt normalt som alltid slår mig i magen som en bomb just vid den här tiden. Fåglarna har tystnat!

De fåglar som låter som en ljudvägg i juni, när de lever livet, ska hitta partners och visa att sommaren är som vackrast precis just då. När kvällarna blir ljusare och längre, när flyttfåglarna hittat hit och vi alla öppnar upp, tar oss ut. Dessa fåglar är nu klara, ugnarna har lämnat boet och flyttfåglarna - de sa tack och hej och liar ämnat oss. Att svalorna inte säger hej då så vi får ett ordentligt avslut gör mig ledsen. Att fiskmåsarnas sjukt jobbiga ljud nu är något jag saknar. Det är tyst, knappt att koltrasten orkar sjunga från trädtopparna längre.

Tystnaden är så stark och jag måste stanna upp och ta in det här steget. För när jag vant mig så kommer jag hoppsa med glädje in i hösten för den är så efterlängtad. Det är övergångarna jag kan ha svårt med. Och kära svalor - vi ses nästa år igen.