Lucia är nostalgikernas största dag

Klockan ringer 06.00 och jag vaknar ur en dröm där jag tillsammans med en vän (jag sedan inser att det var för längesedan träffade honom) precis skulle ta av ett julbord vi var på och blir rätt yrvaken. "Varför så tidigt?" hinner svischa genom mitt huvud under en millisekund för att sedan slänga mig upp när jag kommer på att det är Lucia! Sedan kommer tanke nummer två: Åh herre jösses vad skönt att vi inte gjorde en repris från förr där vi försov oss rejält, läs om det HÄR . Nu hade vi ju oceaner av tid. Nästan.

Den enda i familjen, vår lille 9-åring, som hade något uppdrag denna morgon studsade upp han med och drog på sig hela sin tomtekostym som han lagt fram fint, och lärt sig stryka måste jag tillägga, kvällen innan.

Jag satte på en Spotifylista med Luciamusik högt i högtalarna i hela huset. Så glad över att vi satsat på att ha ett högtalarsystem som går in i alla rum så vi kan väcka barnen på detta sätt.

Sen kom jag på att- just det, vi är klassföräldrar i två klasser och ska ha med oss kaffemängd likt en sänkt liten roddbåt. " Starta koka kaffe älskling!" ropar jag genom Gläns över sjö och strand med en blandning av uppmuntran och uppmaning.

Här nånstans hinner jag känna efter hur jag mår. Efter att ha haft feber i flera dagar med övrigt förvirrade och oklara förkylningssymtom men feberfri dagen innan så konstaterar jag att jag är frisk men trött. Eller är det den tidiga timman?

Barn och kaffe med mjuk pepparkaka lämnas i olika klassrum och sedan får vuxna ta plats på balkongen runt ljushallen där detta legendariska luciatåg ska gå av stapeln. Jag hinner ta ett kliv in i den mörklagda salen som är nästintill endast upplyst av levande ljus runt om och jag får den berömda klumpen i halsen. En klump som delas av minnen från mina egna luciatåg just i denna lokal då det är min gamla skola och den andra halvan av att mina barn får en sådan fin stund, upplevelse och tradition med sig.

Det är få saker som är så fyllda med nostalgi och sentimentalitet som lucia. Vi som växt upp i Sverige har ofrånkomligt deltagit i någon form av tåg. Jag minns ett av de första jag var med i på lekis, 1980 måste det ha varit. Exakt 100% av alla tjejer var lucia för att vara tärna var så klart ett nederlag. Sockeplasten runt fötterna gav svettningar, den helt klart inte sångdugliga strupen blev hes av all sång och sedan spändheten av att få göra något för och ihop med föräldrarna. Här var det barnen som var stjärnor.

Våra barn är nu 13, 12 och 9 år vilket gör att detta är sista året vi har ett barn som kommer engageras i ett luciatåg (om nu inte nåt barn överraskar och vill vara med i kören, jag över på hoppet!). Vi har haft ett sjå varje år att hinna med olika firanden på skolor i olika stadier och sedan på förskolan. Så mycket kaffe, så många lussebullar på en och samma dag. "Jag behöver ta en semesterdag!" sa maken som till skillnad från mig har en chef. Skönt att vara sin egna chef och då kunna lägga en hel dag åt tipp tapp .

Jag skrev om lucia på mitt instagram igår och fick då en hel del respons som tog tag i mig. Många föräldrar som med stor sorg berättar om skolor och förskolor som valt att fortsätta de firanden som blev under pandemin, dvs ha firande utan föräldrar. "Så barnen inte känner någon press inför en publik" var en av anledningarna. "Att de barn som inte har familj som kan komma inte ska känna sig utanför" var en annan. En tredje var att skolan skulle ha en konsert men då utan lucianattlinnen, stjärngossestrutar och tomtedräkter för att inte göra det laddat.

Ursäkta mig men varför har det blivit så här? Jag kan absolut skriva under på att det inte ska vara en press och kräva en kraftig monetär insats från föräldrar men kan vi inte behålla våra luciatåg och bara dra ner på att det ska vara storslaget med påkostade fikor. Barn som inte får minnen med sig från luciafirandet kommer inte själva senare vilja upprätthålla det hela. Föräldrar som har fina minnen kan inte dela dem med sina barn då de inte får fira.

Jag är så evinnerligt tacksam över att få ha med mig denna tradition och då mina barn är nummer 15, 14 och 13 i släkten som gått i denna skola glad över att de håller den med aldrig sinande kraft. Applåderna efter att sista tomten lämnat ljushallen och sången tystnat ville aldrig sluta. Vilka kids! Vilka fantastiska pedagoger som skapat detta. Och vilka stöttande skolkompisar som satt i publiken och såg sina klasskompisar uppträda. Modet från dem också! Ja, jag är överväldigad och vill tro att alla som var med kände stolthet och glädje.

Vad tycker du? Vad har du för upplevelser runt lucia? Har du fått vara med barns eller barnbarns firande i år?