Kanske mitt livs sista VAB? | Helena Lyths blogg

Jag har på sista tiden pratat om alltings sista . Du vet aldrig när något sker en sista gång. Har du sett den där trenden på instagram där mammor ska lyfta sin tonåring för en lång kram uppe i famnen? Texten är just "den sista gången jag bär och kramar dig". Värst är ju sista gången man möter någon som sedan går bort. Det mötet lämnas kvar i en för evigt. "Om jag bara hade vetat att det var sista gången..." Sista träffen, sista samtalet med pappa kan jag återge till minsta detalj.

Jag tänker mycket på de där sista i och med att vår yngsta i höst fyller 13. Igår vaknade han med illamående och yrsel. Han är inte den som klagar eller inte går till skola eller träningar om det är lite ont i huvudet eller så. Han är väldigt tålig och på utvecklingssamtalet fick vi se hans frånvaro det här läsåret: det var endast en dag. Så det blev en dag hemma för honom. Och en VAB för mig, även om jag inte plockar ut någon regelrätt vab-peng då jag jobbar hemma, så det var mer en Vård Av Barn Och Jobb. Ja, du fattar.

Jag skulle fotografera en saft- och bullfika för ett jobb i trädgården. När det var klart behövde ju nån äta upp det och jag ropade till mig sonen. En mysig stund bara vi i trädgården. Då slog det mig; han behöver inte mig längre. Hade jag inte jobbat hemma utan haft jobb på byrå som förut så hade jag nog gått till kontoret och han stannat hemma. Han klarar sig själv, lagar mat själv, sköter skola och träningstider helt själv. Hade jag tänkt på det där vid bullfikan hade jag suttit kvar längre. "Nä nu måste jag jobba" var inte meningen jag önskade avsluta den stunden med men nu blev det så.

Vi har högläsning av Harry Potter när han lägger sig. Kanske han är för gammal för det, jag vet inte vad normen är, men han gillar det. Fast han har sagt att den här boken blir den sista med högläsning. Det är bara något kapitel kvar. När jag slår igen den boken är det slut med att ligga bredvid, läsa högt och pussa god natt. I och med att de äldre syskonens sista inte var lika definitivt då jag hade lillebror att läsa för märktes det inte. Är jag redo för det? Nej, det är jag inte.

Syrenerna är också inne på sin sista . När jag reste till Österrike blommade allt som allra mest. Nu är det många som blivit bruna, det är bara det riktigt mörkt lila som fortfarande står i full frisk blom. Snart är däven e borta men de kommer igen nästa år, där börjar allt om. Det gör det inte med 13-åringar.

Kommer krama barnen extra mycket idag. Och dofta extra mycket på min fina syrenbukett. Allt går för fort.