Jag hamnade i kyrkan & i funderingar

Brukar du gå i kyrkan? Eller synagoga och moské? Har du en tro?

Jag är inte en van kyrkobesökare och skulle väl inte säga mig vara troende men jag är ju med i Svenska Kyrkan, vigd av präst (även om vi gifte oss i ett nöjespalats), döpt alla våra barn, firar alla de religösa högtiderna och när livet blåser hårt hör jag mig själv säga "Snälla Gud hjälp mig!" Så vad är jag då? Typiskt hobbyreligös som många andra i Sverige kanske? Eller bara en sån som tycker det skulle vara skönt att det skulle finnas någon form av makt som på något sätt tar besluten åt mig. Att ödet, makten, överheten (vad nu det är?) styr mig i en utstakad ritning.

Nej, jag tänker inte gräva djupare än så för det skapar nog bara debatt vilket jag är alldeles för konflikträdd för att göra. Men det är ändå intressant att börja fundera nu när vår äldste son regelbundet går till kyrkan för sin konfirmation senare i år.

Han går som oftast på gudstjänsterna ihop med min mamma, sin mormor. De kallas nu i kyrkan för den dynamiska duon . En lång 15-åring och en glad 87-åring är kanske inte den vanligaste kombon?

Jag följde med en onsdagskväll och kände att jag mådde bra. Vet inte om det var den entusiastiska prästen, alla de väldigt ivriga konfirmanderna som också ska gå sina 10 gudstjänster, den väldigt duktiga kören eller bara det att det var något annorlunda än en vanlig onsdagskväll.

Och sedan kommer de andra tankarna. I denna kyrka döptes jag, här begravdes min morfar och nu konfirmeras min son här. Livet!

Sedan tankarna på pappa som inte längre är med oss. Det blir lätt så - att jag tänker på döden i kyrkan. Som om det i den lokalen ska finnas en direktlinje till de jag saknar.

Ja det är nog den största känslan. Att det skulle gå att där och då få komma i kontakt med pappa. Den tanken kommer när jag är i vilken kyrka som helst. Om vi är utomlands och besöker en vacker katedral eller en mindre svensk ort och i ett litet kapell - då kommer tanken på möjligheten att få prata med pappa upp.

När gudstjänsten var slut bjöds vi alla upp på Loftet där det vankades fika, våfflor minsann. Min mamma gick hem innan för hon sa att det var sånt himla liv där uppe när hon varit med. "Hur mycket liv kan det bli på en kyrkofika?" tänkte jag.

Det var helt galet! Nu vet jag vad som har blivit ungdomsgården här omkring när de gamla lagts ner. Det var helt underbart att se. Tre rum fullsmockade med tonåringar som gameade, spelade biljard, kort eller bara hängde i de stora sofforna med så hög musik att jag kände mig som värsta dinosauren samt discokulor som snurrade. Jag tog en snabb våffla, lämnade sonen med sina kompisar och gjorde kvick sorti. På vägen ut släppte jag in fem tjejer som om jag var dörrvakt på nattklubb de ville in på.

Det blev många känslor och tankar på en och samma gång den timman jag var där. Livet!