Hej då Trapani, tar linbanan till Erice

Vi säger hej då till Trapani. Det var en snabb och intensiv bekantskap. Många saker fick vi uppleva och lära känna. En stad med många olika profiler. Kanske vi kommer tillbaka, jag måste nog känna på det. Kanske att min förälskelse i Sciacca ligger i vägen för att ta in något nytt???

Med väskorna packade tog vi med dem till frukosten för att checka ut direkt efter.

En nätt packning för en bilresa.

Jag gillar all mat men är rätt petig när det kommer till hotellfrukostar. Inget fel på en liten macka, croissant, juice och kaffe egentligen men nej, jag vill välja mina pålägg själv. Ja, jag är bortskämd, jag vet...

Säger hejdå till katterna som inte verkade bry sig det minsta om att det var sista gången vi skulle ses.

Innan vi åkte köpte maken ett paket salt. För det har jag glömt att säga. Här i Trapani är det stora saltodlingar, så att säga. Tänk dig enorma åkrar men istället för raps, potatis och råg så är det salt som produceras. Det finns ett saltmuseum men där sa barnen nej.

Som jag skrev så är Trapani hamnstaden till en annan stad; Erice men med tiden har de två växt ihop. Det gamla Erice, som är från medeltiden, ligger uppe på berget och dit tar man sig med linbana. Så innan vi åker till vårt nästa boende tar vi ett stopp upp i bergen.

Det är andra gången på kort tid jag åker bergsbana. Inget jag hade på min bingobricka i början av året.

Jag som är sjukligt höjdrädd klarade det finfint fast det var rysligt högt.

När vi klev ut från bergsbanan var det som att resa i tiden. Från den tekniska banan till en medeltida stad som var stannad i tiden kändes det som.

Så otroligt vackert överallt. Och verkligen välbevarat. Som en kuliss från Games of Thrones eller Ivanhoe.

Och högt upp ligger det också. Så du siktar rätt ut i luften där du går. Vilket också gör att det är lite svalare här uppe vilket känns motsägelsefullt, för man tror ju det ska vara svalare precis vid havet.

Att bygga här uppe var så klart smart för du ser ut över hela Egadiska havet. Fiender har inte en chans att komma i hemlighet. Men väldigt osmart för hur sjutton orkade man bära upp all sten hit????

Kermamik i varje stad men jag har nu köpstopp!

Erice är utöver sin unika miljö känt för sina bakverk. Så till den mixa grad att det kändes som om vi gått in i en gigantisk caféstad.

Bagarna satt som i skyltfönster och bakade. Fast här är en annan sak de gör på löpande band: marsipan formad till frukter, just här är det bananer. Något jag inte riktigt är sugen på mitt i sommaren.

Vi tänkte ta oss till kanten, klippan där stan tar slut men det var lättare sagt än gjort. Som en labyrint ju.

Då ger man upp och fika istället.

Här är den igen: Cassata siciliana. Det är en klassisk italiensk tårta från Sicilien. Den består av en saftig sockerkaka dränkt i likör, fylld med söt ricottaklass och chokladbitar. Runt kakan sitter ett lager mandelmassa och den toppas med färgglada kanderade frukter. Och den ska serveras kall. Nej, inte min favorit men den är vacker.

Men en sak jag verkligen gillar är den här kakan. Tänk som en italienskt vaniljhjärta men sprödare mördeg och dessutom serveras den alltid ljummen. Verkligen god. Men, om jag hade fått välja hade jag viljat att den bakats med saltat smör då degen blir väldigt söt.

Nu hade vi energi att leta upp kanten.

Familjen Lyth är redo att åka ner igen till marknivå och fortsätta vår resa till Castellammare Del Golfo som blir vårt sista stop på denna Sicilianska roadtrip.

Eller hur? Visst är det Ivanhoe och Game of Thrones? Fast på riktigt ju.

Vi hoppas på bergbanan och sedan in i bilen. Mot vidare äventyr.