Hej då Bernhard | Helena Lyths blogg

Hej då Bernhard 💔 Av dina 18 år fick vi kalla oss din familj i 11 av dem. Sorgen och smärtan är hemsk.

Alla som haft en pälskling, ett husdjur som blivit en familjemedlem och behövt släppa taget vet hur ont det gör. Nu har vi behövt säga hej då till vår älskade, fine Bernhard och det bara veckor efter vi fick säga hej då till Birger .

Du som följt mig vet hur vi blev adopterade av våra katter som ingick i husköpet. Vi blev deras inneboende och de visade att det minsann var de som regerade.

Jag kommer aldrig glömma hur första mötet var där 2013. Vi hade fått nycklar till vårt hus och åkte direkt för att titta på det. De två barnen (det tredje i magen) sov i bilen så jag och maken gick i omgångar, han först. När jag kliver ur bilen kommer Bernhard med sitt lilla tysta mjau. Han följer med mig in genom dörren och går sedan hela husvisningen vid min sida. Då hade vi sagt till de tidigare ägarna att vi tar en testmånad för vi hade varken ägt katt tidigare eller hus. Än mindre göra det med två små barn och ett tredje på väg. Så det var med försiktighet jag lärde känna denne blyge herre vid namn Bernhard.

När barnen vaknade klev de in och tittade på huset. De var som alla barn inte jätteförtjusta vid tanken på att flytta. Förändring är inget barn jublar över, speciellt inte våra. Men när de fick träffa deras nye familjemedlem så kunde de inte vänta på att få att flytta in. Huset var sekundärt, Bernhard var allt.

Första bilden, mars 2013.

Sista bilden, juni 2024.

De här två killarna! Som de älskat varann. Från första sekund. Så länge Bernhard orkade hoppa upp till sonens säng så valde han att sova där, bredvid honom. Bara honom. Nästan detta som gör mest ont, att se vår fine stora son ha sorg över sin stora förlust, och gånger två. För Birger valde även alltid honom, hans knä i tv-soffan.

Vår Bernhard har lurat döden så många gånger (som HÄR ) och vi har trott att vi behövt säga farväl tidigare. Han var den lugnaste av katter och den totala motsatsen till Birger som var rätt stingslig. De avskydde varann, väste och klöste så fort de var i samma rum. Det avtog med åldern, omräknat till människoår blev de båda närmre 90 så att orka bråka kanske inte var prioriterat.

De veckor Bernhard var ensam i huset efter Birger dog så mjauade han högre än vad han någonsin gjort. Var det saknad? Usch, det gör så ont att tänka på.

När vi åkte till veterinären för att säga hej då till Birger var det bland det vidrigaste jag varit med om. Han mycket rädd och skärrad i buren i bilen, stressen på kliniken och vi, husse och matte, helt klart i obalans. Och sedan åka därifrån med tom bur... Det ville jag aldrig uppleva igen. Så jag kontaktade veterinär som avlivar i hemmet. För om det var något Bernhard förtjänade var det att få lugn och bara kärlek i hans trygga miljö. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för hur det blev med Birger...

Veterinären som kom hem till oss vara den mest underbara personen. Hon vet hur svårt det är för ägarna och hon intygade att detta farväl var det bästa vi kunde göra för Bernhard för som hon sa "det ska vara roligt att vara katt" och han var inte sitt vanliga jag. Det var skönt att få bekräftat det vi trott. Hon var så fantastisk.

Avslutet blev så fint, stilla och värdigt. Självklart fruktansvärt så jag gick sönder och nu när jag skriver detta gör jag det igen. Men jag vet att det var rätt och det blev fint.

Huset är så tomt nu. Jag tycker att jag både ser och hör de båda katterna hela tiden. I trädgården, i deras favoritbuskar, trippandes i trapporna eller liggandes på deras favoritplatser här hemma. När vardagen drar igång till hösten och jag jobbar ensam hemma - då kommer det bli fruktansvärt ensamt. Mina två små pälskollegor har ju alltid varit med mig. Usch, det vill jag inte tänka på.

Usch ja, den här dagen visste vi skulle komma men det går inte att förbereda sig. Jag kan bara trösta mig med att de två gamla herrarna fick just bli gamla, oändligt älskade, fria att gå in och ut som de själva ville och vara coolaste katterna i kvarteret.

Tack för att vi fick flytta in hos dig Bernhard. Vi saknar dig.