Följ med på en vanlig dag i vårt Sciacca

Får jag säga vårt Sciacca efter bara några dygn? Kanske det är lätt att göra det när en stad tar emot en på ett sådant varmt och vänligt sätt, gör inga motstånd och ständigt visar nya sidor som man gillar och med det sakta men säkert blir förälskad. Jag ska villigt erkänn att vid första mötet kändes Sciacca rätt blek, en italiensk lite sömning semesterby vid havet men ju mer vi ser, ju mer vi letar under ytan visar det sig att Sciacca har massa att erbjuda. Bara en sådan här dag som vi hade där allt var "vanligt" var det alldeles, alldeles fantastiskt.

Vaknar tidigt utan att ha väckarklocka. Bestämmer att vi går till brödbutiken och köper färskt bröd. Gränder som är tysta och tomma är inte öde utan bara vilsamma. Sådant jag nu känner till skillnad från första mötet då jag tyckte stan ekade tomt.

Möter butiker och affärer som säljer lokalproducerat och vi önskar ha mer tid att laga mat. För när får jag möjlighet att köpa färsk tenerumi vendura nästa gång? En zucchiniväxt som är i säsong och finns i var och varannan pastarätt i stan just nu.

Det blir andra gången vi går till brödbutiken så då är vi redan "stammisar". Tycker vi.

Vi vet exakt vilka bröd vi vill ha och blir inte stressade av kön av kunder eller brödbutikskvinnan som är snabb i sina rörelser för hon vet att brödet säljs och måste inte sälja på oss mer.

Vi vet exakt var allt finns i köket. Plockar fram en frukostbuffe och väcker barnen.

Och ja, den här morgonen var det lyxiga söta bakverk.

Packar vant kassar till stranden. Vet vad vi behöver.

Går genom stan utan att leta oss fram och med det hinner se allt vackert. Som att det exakt överallt är keramik.

Sciacca är keramikens stad och det är fullt av små verkstäder, butiker där porslin målas för hand.

Och ja, jag har köpt porslin som matchar mitt pastaporslin. Och ja igen - jag har ett speciellt porslin för pasta... Vissa samlar viner, tavlor, bilar - jag samlar porslin.

Åker till strand som vi fick tipsad av en vi pratade med på caféet kvällen innan. Ser ett landskap som är grönt och välmående.

Kommer från till Spiaggia Bertolino och den vackraste vita klapperstensstranden man kan tänka sig.

Och här har vi det fina i kråksången; stenarna är på stranden. Precis där vattnet möter land är det sand! Så det är ingen sand på badhandduken men under foten när man vadar ut i vattnet.

Vinden är så kraftig så du känner inte de starka strålarna men måste hålla i parasollet då det riskerar flyga med. Annars är det läsa bok, slumra på stranden och kasat boll tills man är hungrig.

Picknick av bästa slag från vårt kök.

När man fått nog av sol och salta bad vänder man hem men passerar de två damerna i vagnen som verkar sälj exakt allt. Från varmkorv till aperol spritz.

Men så klart tar man en caffe latte freddo och blir både sval och pigg.

När alla badkläder och badhanddukar hänger på tork, när alla duschat och bytt om slår man sig ner vid stora bordet i rummet med den imponerande takhöjden och njuter av svala drycker och salta snacks.

Drar igång ett parti Plump.

Drar ner för gatan till stora torget vid havet och ser hela stan samlas. De tomma tysta ytorna under solens varma timmar är nu fyllda av folk, ljud, stim och lek.

Vi går till Bellavista för det var ju så bra förra gången. Och nu är vi stammisar. Tycker vi.

Vi får sitta inne, inget tursitsmicker här inte och sitta på uteservering med utsikt över Medelhavet. Nej, inne med AC, lysrör och alla locals.

Gör som alla andra; tar ett gäng arancinas till det svala vinet.

Pizza med bläckfisk, vongole, musslor och räkor från havet utanför fönstret.

Går hem genom en stad som vaknar till på riktigt. Livemusik i gränder, barn som springer runt och gamla gubbar som sitter och skvallrar i gathörnen.

En dag som det här kan jag tänka mig att ta repris på hur många gånger som helst. Jag tror jag är kär i Sciacca och hoppas kärleken är besvarad.