Att säga hej då gör ont men det är en sådan ofrånkomlig del av livet. Vi får tacka för de stunder vi haft och minnas all glädje. Då lever själen vidare. Birger springer snabbt nånstans nu på mjuka tassar och jamar sitt jätteknasiga ljud som fick alla att skratta. Och tack ska alla ni som kommit med både stöd och berättelser. Det ni vittnat om förberedde mig men så klart var jag inte alls beredd på den torktumlare av känslor jag befann mig i. Så här vill jag minnas honom. Den bäste mysaren. Dotterns docksäng var så klart bästa platsen när det begav sig. Eller sonens barnsäng- Alltid nära mig. Minnena lever vidare. Skratten också. Tack!