En födesledag av bättre slag | Helena Lyths blogg

Då var jag inne på mitt 53 år kan man väl säga? Nu har jag fyllt mig med 52 och det blev en alldeles underbar dag. Att fylla på en lördag gör det alltid lite mer festligt. Det sker ju inte så ofta så det ska man verkligen ha i planeringen framåt.

Som man gör när man fyller år vaknar man först av alla. "Vad är det för dag, vad händer idag, vad är det jag måste göra först?" är mina vanliga frågor varje gång jag kliver ur sömnen på morgonkvisten. Är det svar som "det är söndag" så kanske, kanske jag somnar om. När det är födelsedag som är svaret så vaknar jag snabbt som om det var brandövning. Och sedan väntar en långsam bortskämd tid på att familjen ska komma.

Jag fick ett il i kroppen när jag hör min man och mina tre trallande troll till barn kliva på första trappsteget från nedervåningen och tillsammans sjunga för mig. Att jag får ha de här fyra personerna i mitt liv, de som står mig allra närmast är det viktigaste av allt, jag kände mig där och då som världens rikaste.

Tomtebloss, sång, hurrarop och kramar. Sedan blev jag bjuden ner till matbordet där frukost väntade.

Och överraskningen att min mamma kom gjorde mig lyckligast på jorden. Hon bor ju bara några stenkast från oss.

Presenter och gos ackompanjerar den goda frukosten. Sedan en långsam morgon för att åka vidare ut på stan. Då det just var en lördag och vi var lediga allihop så ville jag att vi skulle göra något kul tillsammans. Museum, åka till nåt slott med park? Nej något där vi gör saker. Då kom maken på Ballbreaker som är ett sådant aktiveringsställe med biljard, bowling, basket, golf mm. Låt oss ta en trekamp!

Superkul men jag var värdelös. Men det var ju inte för att vinna vi var där. Vinsten var minnen att ta med oss.

Lite tid att spendera på stan innan vår middagsbokning. Bland annat köpa en present till vänners dotter. Jag köpte inte dessa till mig. Där går gränsen för min eventuella 50-årskris.

Och en påse lördagsgodis att ha med till senare.

Italienska restaurangen Il Tempo var jag och maken på för tusen år sedan. En av våra första dejter var där. Så roligt att återse nu med många år i bagaget och tre barn. Det var ett tidshopp i huvudet som hette duga.

Och fint att se att restaurangen nästan helt och hållet såg exakt likadant ut. En pizzaugn med tillhörande bänk i restaurangrummet samt en stor espressobänk var det jag kunde se var nytt. Men min favorittapet var turligt nog kvar. Jag har skrivit om den tapeten många gånger här på bloggen. Jag frågade barnen var de tycker att den kan passa hemma hos oss. "Nej mamma, inte mer färger!" fick jag som svar. Jag låtsades som att jag inte hörde. Jag bara måste, nångång, få ha den i vårt hem. Älskar den.

Vi ska till Italien i sommar så det var anledning till att jag valde en italiensk restaurang för att börja drömma om årets stora resa. Och det blev exakt så.

När jag bokade bordet fanns det möjlighet att skriva något meddelande till personalen. Skulle jag skriva att jag fyllde år? Nej, det skulle vara det värsta som kunde ske enligt mina barn så det gjorde jag inte. Och det var nog tur för det var så många som fyllde år och personalen kom in regelbundet med isfacklor i efterrätterna ihop med sång. Barnen tittade på mig första gången det sjöngs i lokalen med en både frågande och vettskrämd blick. "Nej, jag har inte sagt att jag fyller år" svarade jag dem på den tysta frågan. De tog en lättnandes suck.

Äldste sonen skulle vidare på klassfest och vi andra åkte hem till vår soffa och lördagsgodiset. Favoriterna Dips och Friday Night Dinner avlöste varann. Barnen somnade och jag och maken tog första avsnittet av serien Konspirationen i väntan på att sonen skulle komma hem medan de yngre sov tryggt i soffan.

"Tack för en alldeles perfekt dag" sa jag och somnade snabbt när huvudet väl var på kudden. Och det är nog det mest sanna jag sagt.