Äventyr upp på toppen i Bad Gastein

En riktigt god natts sömn, vilken underbar känsla det är. Jag brukar ha svårt att sova första natten när jag är på hotell men nu var det absolut inga problem. Kanske det var den höga höjden, luften eller att det bara var så vilsamt att åka bort till denna lugna pärla i alperna. Pressresans första heldag skulle bjuda på digert schema så det var bra att vara utvilad.

Frukostbuffé, bland det lyxigaste som finns. Det är lågsäsong just nu i Österrikes alper vilket märks både i att det är väldigt få turister, gäster men även att det var halva buffén som var fylld. Men för mig är det ju lyxigare för det ger att man har än mer service och allt blir lite mer personligt. Att åka off season är verkligen ett tips vart man än ska åka.

Det här hade jag glömt - att på Tysklands och Österrikes frukostbufféer är det små brödkorgar för gästerna att ta och lägga sitt frukostbröd i. Hur trevligt??!!

Jag har nu lärt mig att saften med hallon och citron är något av en institution i alperna. Det ska, enligt mitt resesällskap, finnas exakt överallt, som typ vatten för alla att dricka. Väldigt gott och fräscht.

Frukost avklarad och nu började äventyret. Vår guide Hans samlade oss och vi klev mer eller mindre bara tvärs över gatan för att åka bergsbanan upp till toppen.

Nu har jag inte varit här på vintern men det är ju ganska mäktigt att samma bergsbana som nu badade i gassande sol och 26 graders värme också fyller gäster med lager på lager och skidor och marken är täckt med snö på vintern.

Tänkte inte på dem först men ser ju nu: facken för skidor utanpå gondolens dörr. Nu upp, upp, upp.

Nu ser man verkligen hur staden jobbar sig fram i dalen.

Vi åker förbi hästar och kor som jobbar på diagonalen.

Och sen, när det slagit lock för öronen både en och tre gånger kom vi upp över trädgränsen. Nu var det inte en dal vi längre var i utan uppe bland molnen.

Hoppa av lilla gondelen som hela tiden är i rörelse och gå mot utgången. Den vy som väntade där bakom dörrarna var nästan omöjlig att ta in. Känslan av att ta klivet in i ett vykort var total.

Här är vi! Ett underbart gäng som ska få uppleva Österrike och dess alper på sommaren. Från vänster Christian , Pernilla , Johanna , Tobias , Maria , Marie , Sara (vår värdinna), jag och sedan Jens och Nina i fronten.

En ytterst glad Helena, så alpen-toppen-kompatibel.

Allt började med 100% adrenalin. Jag som är fobiskt höjdrädd fick ju hjärtsnurp av starten på vandringen. Över en hängbro som svajade betänkligt.

Herre jösses vad det sög till i magen. Men nu var det bara att ge sig ut. Övervinna rädslan. Och hålla i både höger och vänster ledstång.

Sedan var det på marken resten av vägen, även om det kunde vara smala bergskammar eller enormt branta leder. Att ha ordentliga kängor är A och O.

Men att ha ett vaket öga och öppet sinne för att a in all skönhet är kanske nummer två på listan. Man får inte missa de vackra vyerna. Både de stora...

...och de små sakerna. Allt imponerar.

Vår guide Hans sa att det var vår, till och med lite vinter, för att det var snö kvar. Med tanke på att det var helt galet varmt stundom så kändes snarare som försommar. När det var vindstilla så mätte temperaturen 26°. Så olika man kan definiera årstider.

Nu var dt vår guide som tog oss på vår 3-timmars vandring men det fanns lite leder utmärkte men det bör man verkligen läsa på om för det var inte supertydliga leder. Eller så här, man vet nog vad man ska leta efter om man har koll så att säga.

Vi 10 har olika profiler och ämnen. Tobias är en journalist med fokus på aktiva semestrar och varit ofta i dessa trakter, året om. Han och vår värdinna Sara hade som plan att springa ner för berget efter lunch. Jag siktade på att ta bergsbanan jag...

Inga bilder i världen ger rättvisa åt de verkliga vyerna. Att se flera mil bort, känna den höga klara luften, dofterna av marken som väcks från vintern och då och dör höra en fågel bryta den stora tystanden. Alla sinnen på spänn samtidigt som hela kroppen slappnar av.

Vårt mål vart nådd. En liten paus för att sedan vända tillbaka.

Hans berättade om dalen, bergen, naturen och djurlivet.

En vy som etsar sig fast i minnet. Så makalöst fint. Naturen är den bästa konstnären.

Jens fångade mig i min stund. Se så glad jag är!

Han tog även den här bilden precis innan vi skulle vända tillbaka. Tanken var att vi skulle ta en mer dramatisk väg tillbaka men då inte alla hade bra skor för det (det hade jag, jag fick guldstjärna av Hans!) så blev det samma väg.

Jag tänkte inte på det lilla sjok av sand/damm på snön. Tänkte att så klart är det lite på snön som legat där sedan i höstas. Hans berättade att det var sand från mellersta (!) Sahara.

Sanden hade analyserats och de hade kommit fram till att det just var mellersta delen av öknen. Lång väg ändå!

Många växter och små intressanta fakta att pausa vid. Om man går fort ser man inte allt men här och var så var det små blommor, växter och spår. Underbart att ha en guide med.

Tre timmars vandring var nu över. Kändes bara som en kvart. Nu väntade ett bord på topprestaurangen Stubner på oss.

Så värd ett iskallt glas öl efter denna äventyrliga vandring.

Högsommarvärme på uteserveringen. En fantastisk 360-utsikt. Jag sa till servitrisen att hon ju har världens vackraste arbetsplats. hon höll med.

En schnitzel är alltid lockande att ta när man är i Österrike, så klart, men jag vill utmana mig att ta något nytt varje gång. Här var det dumplings (fast mer som pirog om jag ska förklara) med skinka i och väldigt mycket svartpeppar. Till det en helt fantastisk surkål med bacon. Ser kanske inte så skoj ut men det var otroligt gott.

Christian frågade om de hade iskaffe, "Yes, no questions about it" svarade servitrisen. Men då glömde vi att Eis på tyska är glass. Det blev milkshake med kaffe... Bra med energi där.

Vissa sprang ner som sagt, vissa gick halvvägs för att ta bergbanan sista biten och jag tog bergbanan hela vägen tillbaka. Väldigt vilsamt. Och nästa punkt på schemat var än mer vilsamt...